Det har talats om att Kent har Depeche Mode som stora förebilder redan innan det nya albumet. När nu ”Tillbaka till samtiden” visar sig vara ganska elektroniskt är det lätt att säga att Kents nya låter som Depeche Mode. Jag har därför tagit på mig uppgiften att granska nya skivan under lupp, på jakt efter likheter banden emellan.
- ”Elefanter” inleder ”Tillbaka till samtiden” med försiktig elektronik och akustisk gitarr, vemodigt vackert. Två minuter in på spåret brakar det loss med vocoder och beats men jag tycker det låter mer som en hybrid mellan ”The Cure” och ”Visage” än Depeche. Nånstans finns också något som påminner mig om ”Smalltown Boy” av ”Bronskie Beat”. Det är en jävligt bra låt!
- ”Berlin” ger synth för hela slanten, utan tvekan. Det brummar analogt och trummorna piskar upp ett skönt driv. Det låter som ett pånyttfött Kent med Pet Shop Boys-rytmer. Enda likheten med Depeche jag finner är båda bandens önskan om att fått följa med Bowie till Berlin för att kicka knark, i sällskap av Iggy Pop. Jag hade gärna följt med.
- ”Ingenting” är den direkta hitsingeln. Här finns spår av ”Röyksoppskt” blippande över svepande basgångar a’la ”The Knife”. Men låten är alltför snabb för att någonsin släppts av Depeche.
- ”Vid din sida” låter som om Kent valt att använda synthar på låten – och det är ju precis vad de har gjort!
- ”Columbus” inleder slående likt ”Maid of Orleans” av ”OMD” och fortsätter sedan med en basgång, direkt hämtad från vilken Depecheskiva som helst. Annars är det mest Kentskt.
- ”Sömnen” låter som ett melankoliskt Dire Straits – fast något bättre.
- ”Vy från ett luftslott” är Kent play House – i dubbel bemärkelse. Barnvagnsbetraktelser med soundtrack av Daft Punk. Dansant, men inget Depeche så långt ögat kan nå. Jag vill hävda att Depeche aldrig sysslat med House eller Daft Punk. Men de är stolta fäder.
- ”Våga vara rädd”har ett typiskt Kentkomp med en trumpetslinga som Kent hävdar är äkta vara – även om jag tycker ljudet påminner starkt om ”Sound 01″ på min första Casio keyboard. Det är inte långt från Depeche Mode men det skulle vart en synthslinga för full pott.
- ”LSD, någon?” Stråkar är hur vackert som helst och det vet både Depeche och Kent. Låten utvecklas ganska okonventionellt och de aviga kasten ger extrapoäng. Kommer nästan upp i Marilyn Manson-gung i slutet.
- ”Generation Ex” Depeche använder aldrig körsångerskor så här! Jag hade hellre hört en manskör a’la The Killers på denna låt än den väna kvinnorösten. Jag har alltid tyckt att Kents ljudbild förlorar på att ha kvinnlig sång, möjligtvis funkade det på FF. De stökiga synthljuden kan lätt komma från vilken DM-skiva som helst.
- ”Ensammast i Sverige” Kent blir Depeche Mode fullt ut. Markus Mustonen gör helt rätt i att hinta om vart trumman kommer ifrån. Låten han syftar på har mer än bara trumman gemensamt med denna, men se det som en stor influens – för stöld är det inte. ”The Sun and the Rainfall” heter låten förövrigt och är en bortglömd pärla.
Musiken: 6 av 11 låtar har element som kan härledas till Depeche och i några fall är det klockrent. Men Kents influenser av Depeche har jag ALLTID hört och bara för att de tillkommer lite synthljud är det ingen idé att slå på stora trumman. Depecheinfluenserna sitter i Kents ryggrad – inte på ytan!
Texterna: Jocke Berg har sedan första plattan skrivit om barndomsminnen och innerlig kärlek. Martin Gore (ja jag skiter faktiskt i Dave Gahans texter här) har alltid sett texterna som en bikt och när han inte ångrar sina synder så planerar han nya.
Artwork: Faktiskt skitfult omslag och Kents fascination för djur har de inte hämtat från DM.
Slutsats: Varför gör jag då det här? Jo, för jag tycker att Depeche är mer komplext än att de använder synthar och att Kent är vuxna nog att följa egna instinkter. Jag läste nånstans att synthluggarna på Kents medlemmar sedan länge avslöjat vilken väg de kommer ta. Jag menar att luggarna mer talar om varifrån de kommer.
